WISTBACKA

Lyteskomik är en känslig fråga. Under mina år i Katrineholmsrevyn har ämnet tagits upp många gånger. Är okej att skämta om gamla damer med dålig hörsel? Är det okej att skämta om dom som inte riktigt har alla hästar hemma? Är det okej att skämta om dom som går på något lustigt sätt?

Ska man skapa roliga figurer för scenen så kan det vara smart att spetsa till personerna med särskilda karaktärsdrag. Men var går gränsen? Det är lätt att man sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det för mycket och man känner att det bara blir plumpt. Eller blir det egentligen plumpt? Vad tusan blir det egentligen?

Tänk på alla roliga karaktärer ni sett på tv, film och teater. Plocka bort all lyteskomik från dessa karaktärer. Är dom fortfarande roliga?

När jag åkte tåg idag så var det en kille med talfel som med lätt läspning glatt basunerade ut i högtalarna att ”I bistjon kan ni köpa smöjgåsaj och djyckej. Tyväjj haj vi fel på kylsystemet” och så vidare. Jag tyckte han lät jätteroligt. Särskilt när han drog allt på engelska. Jag skrattade inombords.

Men sen började några damer bakom mig skratta hysteriskt åt killen. Varje gång han sa något så brast de ut i ett hejdlöst asgarv. Då slutade jag skratta inombords. Jag blev förbannad och vill gå till damerna och säga ”Det är min bror ni skrattar åt. Han blev mobbad genom hela sin skolgång för sitt talfel och vågade inte prata på flera år. Men han har äntligen kommit över det. Vill ni träffa honom?”

Det är lite dubbelt det däringana…

Att skriva manus är superkul. Att få leva sig in andra människors känslor och låta dom göra alla möjliga och omöjliga saker. Jag älskar det!

En knivig grej när man skriver nytt material är att det blir oprövat på scenen. Jag menar, ta Romeo och Julia. Den har spelats ett par gånger. Bearbetats, provats, stötts och blötts. Mina grejer är så färska att dom… dom…

Lite som ett recept!!! Jag kommer på ett nytt recept på en maträtt. Jag skriver, provar själv, smakar, gör om och så vidare. Sen är det dags att bjuda hem folk på middag.

Jag serverar rätten. Då kan det visa sig att nio av tio tycker att jag använt alldeles för mycket kummin. Kryddan tar över hela rätten. Och det var inte alls min mening! Jag hade knappt tänkt ha med kummin över huvud taget, men trodde att den skulle förhöja de övriga smakerna. Tyyypiskt!!!

Då är det bara att tänka om, tills nästa gång. OM det nu inte är så att det var med flit jag hade så pass dominant kummin. Jag kanske vill att folk ska lära sig att det kan vara dumt att låta en krydda som kummin få ta över en hel rätt…

Hur som helst, poängen är att när jag skrivit ett manus och sätter upp det, så blir det lite som den här första middagen. Hur mycket jag än tänkt, tänkt och tänkt (tillsammans med skådespelare och producent) så vet jag aldrig riktigt vad jag skapat för produkt förrän efter premiären. Och det är läskigt! Jag får aldrig tillbaka chansen att briljera på premiären.

Igår provade jag ett kortare manus tillsammans med Annicka Halvarsson och Jeff Lindström. De fick bli mina provsmakare skulle man kunna säga. Och de verkade inte tycka att det var för mycket kummin. Vi kom dock fram till att jag måste använda lite mer svartpeppar mot slutet. Så att kontrasten mot efterrätten blir tydligare.

Ska klura på det, så att den eventuella premiären blir så fulländad som möjligt.

Jag testar en ny regel. Varje dag ska jag göra något vettigt hemma. Diskning och blomvattning räknas inte. Egentligen inte dammsugning och tvättning heller.

Till exempel rensar jag en låda. Jag plockar i ordning på en byrå. Jag ser efter vad som ligger ovanpå garderoben och plockar bort onödiga prylar. Jag skurar köksskåp. Jag åker med något till återvinningen. Jupp. Det här var alltså fem exempel, det vill säga sysslor för fem dagar.

När jag väl satt igång med en sån här grej så uppstår en slags energi som får mig att vilja göra en sak till med det samma. Men då stoppar jag mig och tänker ”Nä, hörrudu, den grejen kan du spara till imorgon.” Så man inte tar ut sig och tappar sugen. Jag försöker få till ett beteende som ska hålla i sig länge. Helst hela livet.

Lite som när man tänker på vilken fantastisk speleman man vore om man bara hade tränat en kvart om dagen under hela sitt liv. En kvart är inte mycket. Men lägg ihop alltsammans så kan du bli jäkligt bra. Samma med hem-sysslan. En kvart om dagen. Vilket fint hem man borde få till slut?

Det största problemet är att det kan vara svårt att hitta på en syssla. Det finns ju en miljon grejer att göra. Men man blir liksom blank i skallen. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra idag… Hm… Jag får ta en runda och se efter vad som drar.

Vid vägen* så har inte bilden något att göra med texten. Men den är fin!

*En gång fick jag ett brev av en man som inte kunde svenska språket så bra. Han skrev ungefär ”Vid vägen så var det roligt när du var här”. Och jag tyckte först att han var oerhört poetisk tills jag förstod att han menade ”by the way”.

Idag arrangerade mitt jobb (Katrineholms Kulturskola) en festival för kommunens alla mellanstadiebarn. En integrationsgrejja, med massa musik och dans och härligheter. Festivalen är en del av ett projekt som vi kallar KIVVIK (Katrineholm i Världen, Världen i Katrineholm).

Det har varit superkuuul! Och superlyckat!!! Det känns faktiskt som att vi bidragit en smula till att öka förståelsen mellan människor från olika kulturer.

Men fy sjuttsingen vad klurigt det är att ordna en festival så att 700 barn ska kunna få så mycket kul som möjligt utan att behöva vänta en massa, utan att det ska bli för trångt, utan att det ska bli för stressigt, utan att det ska bli för varmt, utan att det ska bli massa kolijox…

Vi har gjort scheman, indelningar, trixat och fixat så att allt verkligen skulle flyta på så bra som möjligt. Och det gjorde det! Typ… En del väntan gick inte att komma undan. Ibland blev det för trångt (usch vad jag tycker synd om de barn som inte fick se ordentligt hela tiden). Ibland blev det lite väl stressigt. Ibland blev det lite för varmt. Det blev lite kolijox här och där.

Men i det stora hela blev det toppen! Och det är det stora hela jag ska tänka på. Det är det stora hela jag hoppas att de 700 barnen tänker på, och även deras tålmodiga lärare.

För jag hoppas att vi vågar göra om det här. Många gånger!

Therese och jag är väldigt roliga. Det tycker i alla fall vi själva. Vi tycker till och med att vi är så pass roliga att vi borde få ett eget tv-program. Som Filip och Fredrik ni vet.

Mycket märkligt att ingen upptäckt oss. Våra smittande skratt, vår sagolika mimik, våra infall, våra underbara personligheter…

Mja, okej, nu tar jag kanske i lite grann. Vi är väl inte mer speciella än någon annan? Nej, men visst vore det skönt att se två vanliga kvinnor som programledare. Såna som vågar bjussa på sig själva och som inte ser ut som fotomodeller.

Jag tycker ni ska höra av er till TV och berätta för dom vad dom håller på att missa!

Jag älskar bullar. Godast är nog hederliga kanelbullar. Gärna lite degiga och kletiga i mitten. Och stora ska dom vara!

Men mest älskar jag bullen jag har i ugnen just nu. Men den ska jag inte äta upp.

Christer såg på mig med tindrande ögon idag och utbrast: ”Du är så vacker, jag kan inte sluta titta på dig” varpå jag bittert svarade ”Det är smink!”.

”Ja, det klär dig” sa min blivande make.

”Smink klär alla. Alla!” mumlade jag grinigt.

”Du ser så ung ut” fortsatte han.

”Jo, det vore ju dumt att sminka sig så man såg äldre ut” svarade jag bitskt.

Så här höll vi på en sväng. Och som ni kanske förstår blev jag näst intill förolämpad av Christers kommentarer. Varför? Jo, för att jag fick en känsla av att jag inte är vacker utan smink. Att jag inte dugar utan klet i fejjan.

Då har jag en fråga till mig själv.

Varför sminkar jag mig då? Är det inte för att bli vackrare? Är det inte för att framhäva mina bästa drag? Vad vore det rätta att säga till mig när jag har smink på mig? Typ:

”Det är något annorlund med dig idag. Men jag har ingen aning om vad. Du ser i alla inte vackrare ut än vanligt bara så du vet.”

Alltså, det är nog rätt svårt att lista ut att det är det rätta att säga till mig när jag har smink.

Annars har jag en annan favorit som folk brukar säga till mig när jag har smink:

”Oj! Vad snygg du är! Jag kände inte igen dig!”

Suck…

Förut kunde jag äta hur mycket godis som helst. Jag och Therese kunde lätt dela på en stor chokladkaka, en påse bilar och en påse chips… Inga problem. Nu skyller jag ifrån mig. En bra kväll så kunde jag käka allt det där själv. Efter en rejäl middag.

Nu kan jag inte äta riktigt lika mycket godis. Men jag tror det, när jag plockar i lösgodiset i påsen. Jag tror det, när jag proppar i mig bit efter bit. Men sen tar det tvärstopp och jag mår illa som bara tjofaderojsan. Och jag förstår någonstans att det är så det ska vara.

Men varför var jag smalare när jag kunde moffa? Varför är jag en tjockis nu? Och jag vet… Sanningen ligger i min ålder. Det är hårda, kalla, brutala fakta.

Jag är nu som de tanter jag minns från min ungdom (jag var ungdom tills jag fyllde 30, bara så ni vet). De tanter som sa ”Nej, det räcker med ett par bitar. Det blir så sött annars.” man ba´, blir för sött? Det är godis! Vad ska det smaka? Entrecôte? Tanterna talade ett främmande språk.

Nu har min kropp börja tala tantspråket. Får se hur lång tid det tar innan själen hänger med.

Charmören på bilden är inte mitt barnbarn. Hur skulle det kunna var det? Han går i nian och jag är 36 år gammal. Men ibland kallar han mig mormor och jag har hans morbror i min mage.

Är inte livet märkligt så säg?

Nu är det hockey-vm, om ni inte visste det. Jag vet det, för min blivande make tittar gärna på tjolabaloet.

Och det är helt okej för mig. För det mesta. Men ibland blir jag knäpp!!!

Som igår kväll. Sverige möter Tyskland. Jahapp. Man fattar på en gång att Sverige kommer vinna. Föga förvånande slutade matchen 5-2. Who cares?!! Inte jag i alla fall! Jag ville mörda tv:n! Jag ville mörda hockespelarna! Jag ville mörda hockeyplanen! Jag ville mörda kommentatorerna! FÖRSVINN UR MITT LIIIV!!! DET FINNS INGET TRÅKIGARE ÄN SKITHOCKEY!!!

Men det var igår det. Man vet nämligen aldrig med mig. Jag är ju lite spännande så där… Nästa match kanske jag har lust att se. Kan leva mig in det hela riktigt ordentligt. Blir engagerad som en äkta nörd.

Pendlar en smula kan man säga. Tur att man kan dra sig undan med en god bok. Igår var det Jonas Karlsson som hägrade. Superskönt att slippa mörda så där himla mycket.

Får se hur det blir i kväll…

(Undrar om min blivande make vet att han är på väg att gifta sig med en kvinna med personlighetsklyvning? Jag kanske borde tala om det för honom? Annars gör jag det…)